En resa i Svensk filmhistoria – Del 1

Svensk film från 1931 i regi av Gustaf Bergman. I rollerna ses Vera Schmiterlöw, Paul van der Osten och Mathias Taube.

En ung manikurist arbetar på ett hotell där hon övertalar olika affärsmän att gå ärenden för vilka hon får provision. Hon träffar en ung man som hon gifter sig med trots att hon inte är kär i honom.

När den unge mannens fader upptäcker detta betalar han henne för att ge sig iväg. Till slut ångrar sig kvinnan och betalar tillbaka pengarna: hon har insett att hon älskar sin man.

Svensk svartvit film från 1931 i regi av Gustaf Bergman. I rollerna ses bland andra Margit Rosengren, Nils Ericson och Valborg Hansson.

Syskonen Olivia och Charles Dangerfield tvingas hyra ut sitt hem till den nyrika änkan fru Falkner. Fru Falkners dotter Cora förälskar sig i Charles och när modern får reda på detta blir hon arg. Charles och Cora förlovar sig dock och likaledes gör Olivia och Coras tidigare fästman Burton.

Även fru Falkner har förälskat sig i en person i grannskapet och filmen slutar således med tre nyförlovade par.

Svensk film från 1931 i regi av John W. Brunius. I rollerna ses bland andra Edvin Adolphson, Inga Tidblad och Carl Barcklind.

Marius slits mellan kärleken till Fanny på land och längtan att gå ut till sjöss.

Fanny förstår att Marius aldrig kommer att bli lycklig på land och gifter sig i stället med den förmögne Panisse.

Marius ses resa iväg med ett skepp.

Svensk dramafilm från 1941 i regi av Gunnar Skoglund. Som förlaga har man författaren Dagmar Edqvists roman Rymlingen fast från 1933.

Inspelningen av filmen skedde med ateljéfilmning vid Sandrew-Ateljéerna i Stockholm med exteriörer från Gävle samt till sjöss längs svenska ostkusten av Hilding Bladh.

Svensk äventyrsfilm från 1941 med manus av Karl Ragnar Gierow och regi av Åke Ohberg. I huvudrollerna ses Edvard Persson, George Fant och Eva Henning.

Filmen utspelar sig år 1678. Danmark hade i september 1675 förklarat krig mot Sverige. En avsikt är att återerövra Skåne, Halland och Blekinge som man år 1658 förlorade i Roskilde-freden.

Inspelningen av filmen utfördes vid AB Europa Studio i Sundbyberg med exteriörer från Sporrakullagården i Östra Göinge kommun och trakten kring Broby i Skåne av Sven Thermænius.

Filmen har som förlaga en fri fabulering kring allmänna historiska Snapphanehändelser under det Skånska kriget 1675–1679.

Svensk film från 1941 i regi av Gunnar Olsson och med Sture Lagerwall i huvudrollen som tjuven i kvinnokläder.

Tjuven Lasse-Maja tar plats som kökspojke hos en kronofogde och lyckas förhindra honom från att överta det torp där hans älskade bor, men blir upptäckt och tvingas bli fredlös. Under planerna inför en storkupp möter han åter sin älskade och övertalas att lägga ner planen, men istället blir hon misstänkt och gripen.

Manus av Torsten Flodén med en fritt berättad historia om storskojaren efter Lasse-Majas självbiografi. Den fick god kritik i pressen och blev en av Europafilms största succéer, tillsammans med filmerna med Edvard Persson.

Svensk dramafilm från 1951, regisserad av Ingmar Bergman efter dennes berättelse Mari.

Marie får ett paket som innehåller en dagbok som skrevs en sommar för tretton år sedan av Henrik som hon var förälskad i. Hon beslutar sig för att åka ut i skärgården för att minnas den sommaren, som sedan skildras i form av en tillbakablick. Marie förälskar sig i Henrik men det hela slutar tragiskt.

Flera manuskriptversioner skrevs, bl a en under namnet ”Sentimental resa”.

”Historien blev mer och mer dramatisk och pärlorna förlorade mer och mer av sin glans — utan att jag själv märkte det”, säger Bergman. ”Till slut misströstade jag och satte mig på en kall sten och blev bitter.”

Fröken Julie är en svensk dramafilm från 1951 i regi av Alf Sjöberg.

Slutet av 1800-talet. På en herrgård bor fröken Julie med sin far. Hon har just brutit sin förlovning men attraheras av en betjänt, Jean. De tillbringar midsommaraftonen tillsammans och planerar att fly till Schweiz.

Alf Sjöberg satte upp Strindbergs pjäs Fröken Julie på Dramatens lilla scen 1949 med Inga Tidblad och Ulf Palme i huvudrollerna. I filmversionen erhöll dock en annan dramatenskådespelare, Anita Björk, Julies roll.

Dramat filmades första gången 1912 och på TV har den framförts ett flertal tillfällen både som TV-teater och TV-serie. Filmen vann festivalens ”stora pris” (föregångaren till Guldpalmen) vid filmfestivalen i Cannes 1951.

Svensk dramafilm från 1951.

Filmen är regisserad av Gustaf Molander och manuset är skrivet av Herbert Grevenius och Ingmar Bergman.

Filmen handlar om makarna Gertrud och Tore Holmgren som levt tillsammans i över tjugo år. De har dottern Elsie, och de fick en son som dog som spädbarn.

Elsie är gift med Hans, och de studerar båda. Hans, som är ingenjör, har blivit kär i klasskamraten Cecilia Lindeman. De delar sina yrkesintressen och trivs bra tillsammans.

Herbert Grevenius samarbetade i denna film för fjärde gången med Ingmar Bergman; tidigare levererade han scenarier till Det regnar på vår kärlek, Törst och Sånt händer inte här.

Starkare än lagen är en svensk film från 1951, huvudsakligen regisserad av Bengt Logardt.

Filmens förlaga var romanen Starkare än lagen av Bernhard Nordh från 1943. Planer på att filmatisera romanen fanns redan under 1940-talet och Nordh skrev ett manusutkast tillsammans med Arne Mattsson. Detta kom dock aldrig att filmas utan i stället skrevs ett nytt manus av endast Nordh.

Filmen utspelar sig under 1870-talet och handlar om nybyggarbönder i den norrländska fjällvärlden

Bland kritiker som uttryckte sig ganska positivt var Filmson i AB. Han tyckte att filmen, om också illa skriven, i sin ”vällovliga genre” — varmed avsågs bygdefilm — var ”alldeles utmärkt”.

Berton i AT ville ge ett ”oförbehållsamt beröm” för att ”ambitionerna varit de bästa”. Men resultatet övertygade inte.

”Äkta film kan dock inte göras på detta sätt”, skrev kritikern. ”Bygderomantik skall inte klassificeras annorlunda än annan romantik, men när sentimentalitet, falskmålning och melodramatiska effekter samlas i en aldrig sinande rad säger man nej.”

Uppdrag i Korea är en svensk svartvit film från 1951 i regi av Gunnar Höglund.

Filmen porträtterar Koreakriget, som vid tidpunkten för filmens tillkomst pågick. I rollerna ses bland andra Tord Andersén, Elsa-Kristina Larsson och Carl-Erik Groth

Erik Rensell, journalist på en Stockholmstidning får uppdraget att skildra utvecklingen av Koreakriget på plats. Han blir starkt känslomässigt påverkad av krigets brutalitet.

Vid en utflykt tillsammans med en flicka han fattat tycke för (Kristina) träffas han av en kula i axeln och blir inlagd på sjukhus.

I Sverige blir han hyllad som en hjälte och han vet att när han lämnar sjukhuset så kommer Kristina att vänta på honom

Filmen spelades in mellan oktober 1950 och januari 1951 i Bangkok i Thailand, Tokyo i Japan, Seoul och Pusan i Sydkorea samt Pyongyang och Yalufloden i Nordkorea.

Fotograf var Gunnar Westfelt och manusförfattare Höglund. Filmen klipptes ihop av Höglund och Håkan Bergström och är 83 minuter lång och tillåten från 15 år.

Svensk dockfilm från 1951 i regi av Helge Hagerman.

Filmen är den första svenska dockfilmen för barn producerad av ett större bolag och bygger på sagan Elddonet av H.C. Andersen. Som röstskådespelare hörs bland andra Bengt Eklund, Karl Erik Flens och Sif Ruud.

H.C. Andersen skrev Elddonet (originaltitel Fyrtøiet) i mitten av 1830-talet baserat på ett äldre folksägenmotiv, Anden i ljuset. Elddonet publicerades först som häfte och ingick sedan i en samling som utkom 1842.

Berättelsen tecknades som filmsaga i Danmark 1946 och Ingmar Bergman gjorde en dramatisering av sagan i slutet av 1930-talet på Medborgarhuset.

Enligt en artikel i veckotidningen Såningsmannen 1952 var Bergmans uppsättning ”en skräckföreställning som höll på att åstadkomma panik bland småttingarna i salongen”.

I den svenska filmversionen från 1951 hade de mer skrämmande inslagen i sagan antingen rensats ut eller tonats ned. I stället fokuserades sagans trefaldiga upprepningar av händelser. Filmen producerades och distribuerades av AB Svensk Filmindustri.

Pojken i trädet är en svensk dramafilm från 1961 i regi av Arne Sucksdorff.

Filmen handlar om tre pojkar på villovägar, inriktade på nattliga bravader. Deras behov av spänning leder dem in i något som får ödesdigra följder – bilstölder och nattligt tjuvskytte.

Titelrollen är den 16-årige Göte, den yngste i gänget spelad av Tomas Bolme. Han bär på sin egen frihetsdröm, som han till slut desperat försöker förverkliga. Sommarnatt läggs till sommarnatt och dramat närmar sig den slutliga katastrofen.

Sucksdorffs krav på hög perfektion när det gällde de tekniska detaljerna, samarbetet över stort avstånd med den amerikanske jazzkompositören Quincy Jones och en osäkerhet om filmens slutgiltiga dramatiska form fördröjde produktionen och ökade kostnaden.

När publiken sedan uteblev drabbades regissören i egenskap av medproducent hårt av det ekonomiska bakslaget. Han bedömde sina fortsatta arbetsmöjligheter i Sverige så begränsade att han emigrerade till utlandet, först till Sardinien och därefter till Brasilien, dit han inbjudits att leda en filmkurs i UNESCO:s regi.

Fyra år senare (1965) presenterade han sin första film i exilen, Mitt hem är Copacabana (1965) om de vilda barnen i Rio de Janeiro.

Arne Sucksdorffs enda spelfilm Pojken i trädet från 1961 kom att bli personlig ruin för regissören. Han flydde Sverige och gjorde därefter inga fler renodlade spelfilmer. Men idag ses den, med sina brister, som en svensk filmklassiker.

Briggen Tre Liljor är en svensk film från 1961 i regi av Hans Abramson. I rollerna ses bland andra Eddie Axberg, Allan Edwall och Sigge Fürst.

Filmen handlar om Mickel Mickelsson, en tolvårig pojke som finner en skatt och återser även sin sedan många år bortreste far.

Filmens förlaga var romanerna Briggen Tre Liljor och Mickel Sjöfarare av Olle Mattson. Mattson skrev även filmens manus. Kompositörer var Torbjörn Iwan Lundquist och Charles Redland, fotograf Lasse Björne och klippare Lennart Wallén.

Huvudsakligen behandlades filmen som en berättelse för barn och ungdom, men ett delvis annat kritiskt perspektiv återfinnes i Jörn Donners recension i Dagens Nyheter:

”Äntligen en svensk film präglad av ömhet, dramatiskt temperament, iscensatt med blick för filmmediets skapande möjligheter, men inte gjord av Ingmar Bergman utan av debutanten Hans Abramson.

Det är ”Briggen Tre Liljor”, byggd på Olle Mattsons utmärkta ungdomsbok med samma namn. Filmen är pro- vinsiell på ett fruktbart sätt.

Landskap, tid och människor är fångade med vakna ögon. Redan från de första, hemlighetsfullt antydande bilderna har berättelsen en alldeles egen ton. Den som stått bakom kameran har inte nöjt sig med att passivt registrera ett skeende. Han deltar i det, berättar och skapar.”

Två levande och en död är en svensk-brittisk svartvit dramafilm från 1961 i regi av Anthony Asquith.

I rollerna ses bland andra Virginia McKenna, Bill Travers och Patrick McGoohan.

Förlagan var romanen med samma namn av den norske författaren Sigurd Christiansen, vilken omarbetades till filmmanus av Lindsay Galloway och Asquith.

Romanen ”To levende og en død” av Sigurd Christiansen utkom 1931. Den filmades under sin originaltitel i Norge 1937.

Filmen hade till största del brittiska skådespelare och att Sverige valdes som produktionsland berodde troligtvis på att kostnaderna att göra film där var billigare än i Storbritannien.

Denna engelsk-svenska film tillhör den typ av inspelningar som gjordes i Sverige av det skälet att man ansåg Sverige som produktionsplats vara billig i förhållande till de anglosaxiska länderna. Troligen var finansieringen nästan helt utländsk.

Efter filmreformen 1963 blev det svårare att godkänna sådana filmer som svenska.

Svenska Floyd är en svensk dramafilm från 1961 i regi av Börje Nyberg.

Som förlaga har man Carl-Gustaf Lindstedts och Rune Mobergs pjäs Svenska Floyd som uruppfördes på Nöjeskatten i Stockholm 1960. Inspelningen utfördes vid Sandrewateljéerna i Stockholm med exteriörer från Rapallo i Italien av Hilding Bladh.

Carl-Gustaf Lindstedt gör en frodig studie av boxaren Svenska Floyd – ”Flosse”. Den världsberömde boxaren åker ner till Italien för att ta hem världsmästartiteln. Väl där nere träffar han nattklubbssångerskan och pangbrallisen Lollo som spelas av Lill-Babs. Man får bland annat höra henne sjunga succémelodin ”En tuff brud i lyxförpackning”.

I allmänhet prisades Lindstedt som en ”utmärkt karaktärskomiker”, men man beklagade sig också över att teaterpjäsen förvandlad till film förlorat många kvaliteter.

”Varför förlägga svenska komedier och lustspel utomlands? Som nu Svenska Floyd, som lär utspelas i Italien. Det verkar enbart tafatt och amatörmässigt när all tillstymmelse till lokalkolorit ändå saknas. Ett bra foto till trots.

Som ett extra dragplåster för den ungdomliga publiken har Lill-Babs fått sin första filmroll. Sångnumren klarar hon utmärkt även i bild. Hon rör sig säkert och hemtamt bakom mikrofonen och är snygg att se på.” – Olle Grönstedts, Stockholms-Tidningen

Karneval är en svensk svartvit dramafilm från 1961 i regi av Lennart Olsson. I rollerna ses bland andra Bibi Andersson, Gerd Andersson och Gunnar Hellström. Filmen var Olssons debut som regissör.

Systrarna Monika (bibi Andersson) och Nadja (Gerd Andersson) är båda balettdansare och varandras konkurrenter. Nadja får en roll i uppsättningen av baletten Karneval, medan Monika ställs utanför. Monika lämnar dansen och gifter sig, men inser en tid in i äktenskapet att hon är olycklig och längtar tillbaka till baletten

Mottagandet var överlag rätt negativt. Man fäste sig vid att filmen gjorts av unga debutanter, regissör, manusförfattare, fotograf, och Lill i Svenska Dagbladet talade om ”en ny svensk filmvåg så god som någon”.

Framför allt blev manuskriptet och dialogen utsatta för kritik. Den positivaste recensionen var Lills ovannämnda, där det konstaterades att filmen hade ”klass”.

Robin Hood i Stockholms-Tidningen berömde i likhet med andra recensenter Bibi Andersson för hennes rollprestation, men sedan om filmens psykologi:

”Rollerna hänger inte ihop. Man blir inte klar över vad slags typ balettmästare Gösta är och Bibi Andersson är missnöjd med att vara dansös. Hon gifter sig och slutar dansa, och snart är hon missnöjd med det också. Vad vill hon? Vad vill filmen? Vill den säga något? Har den något att säga? Man tvivlar och ger manusförfattaren (Kjell Grede) lågt betyg.”

Åsa-Nisse bland grevar och baroner är en svensk komedifilm från 1961 i regi av Ragnar Frisk.

Mellan 1949 och 1969 producerades sammanlagt 20 Åsa-Nisse-filmer och två kavalkadfilmer. Åsa-Nisse spelades av John Elfström i 19 av filmerna och av Arne Källerud i en. ”Klabbarparn” spelades av Artur Rolén i 18 av filmerna. I övriga roller sågs bland andra Helga Brofeldt och Brita Öberg i rollen som Eulalia och Gustaf Lövås som handlare Sjökvist. Alla premiärer ägde rum på Saga-biografen i Vetlanda, trots att alla filmer utom den första spelades in i Täby med omnejd, norr om Stockholm, eftersom Svensk Talfilms ateljéer låg i Täbysamhället Skarpäng.

I de flesta filmerna hade man med någon populär artist eller musikgrupp, som till exempel Bertil Boo, Hep Stars, ”Snoddas”, Jokkmokks-Jokke, Mona Wessman eller Jerry Williams. Ett annat återkommande grepp var något slag av vansinnesfärd, antingen i Åsa-Nisses bil Eulalia II (Ford, modell B, årsmodell 1932) eller i båt. Åsa-Nisse-filmerna var säkra kassasuccéer och publiken älskade filmerna, medan så gott som alla filmkritiker fnös åt filmerna.

Kritikerna var alltså sällan eller aldrig positivt inställda till dessa filmer, och Åsa-Nisse har fått en av filmhistoriens kortaste recensioner. Det hände efter filmen Åsa-Nisse flyger i luften 1956 då Expressens Alf Montán skrev: ”Far i frid”. Med undantag för de allra stormigaste åren under 1970-talet sände dock TV Åsa-Nisse-filmerna i ständiga repriser och flera av dem finns idag utgivna på VHS och DVD.

Under 2010 gjordes en ny film om Åsa-Nisse, Åsa-Nisse – wälkom to Knohult, med Kjell Bergqvist som Åsa-Nisse, som hade premiär i februari 2011.

Emil i Lönneberga är en svensk långfilm från 1971 i regi av Olle Hellbom.

Filmen är baserad på Astrid Lindgrens böcker om Emil i Lönneberga. I huvudrollerna ses Jan Ohlsson, Allan Edwall, Björn Gustafson, Lena Wisborg, Emy Storm och Maud Hansson. Filmen fick uppföljarna Nya hyss av Emil i Lönneberga (1972) och Emil och griseknoen (1973).

Trots att filmen blev en biosuccé fick filmen mestadels negativa recensioner från filmrecensenter, bland annat från Jan Aghed, som pratade om förljugen sörgårdsmentalitet.

Filmen följdes av Nya hyss av Emil i Lönneberga (1972) och Emil och griseknoen (1973). Filmerna klipptes sedan om till en TV-serie på 13 avsnitt med titeln Emil i Lönneberga, med sändningsstart 22 november 1975.

Filmerna om Emil i Lönneberga blev kommersiella framgångar både i Sverige och utomlands. I samproduktionslandet Tyskland blev inte minst TV-serien oerhört populär.

LP-skivan med musiken ur filmen blev även den en stor framgång och fick snabbt en Guldskiva. Några av melodierna på skivan blev oerhört populära och tillhör nu standardsortimentet vad gäller barnvisor.

SF letade länge för att finna en lämplig Emil. Hundratals barn testades, innan valet föll på Jan Ohlsson, 8 år, från Uppsala. Valet ansågs mycket lyckat, även av dem som för övrigt hade invändningar mot den färdiga filmen. Även Lena Wisborg, 5 år, i rollen som Emils lillasyster Ida rönte uppskattning.

Astrid Lindgren sa sig vara mycket nöjd med filmatiseringarna och besökte ofta själv inspelningarna.

Äppelkriget är en svensk komedifilm från 1971 i regi av Tage Danielsson.

I huvudrollerna ses Gösta Ekman, Per Grundén, Monica Zetterlund, Hans Alfredson och Per Waldvik.

Handlingen utgår från ett försök att exploatera natursköna Änglamark (ett lätt förklätt Österlen) för att bygga nöjesparken Deutschneyland.

Den schweiziske direktören är i maskopi med riksdagsmän, kommunalpolitiker, lokala näringsidkare och en inte helt samvetslös pr-man.

Men äppelodlarfamiljen Lindberg bekämpar projektet. Med hjälp av sin stora släkt som till hälften består av övernaturliga väsen lyckas de besegra politikerna och storfinansen.

Äppelkriget var den första film som Hasseåtage spelade in i trakterna kring Tomelilla i Skåne.

Ledmotivet ”Änglamark”, skrevs särskilt för filmen av Evert Taube.

Hasseåtage var en svensk komikerduo bestående av Hans Alfredson och Tage Danielsson.

Tillsammans hade de bolaget AB Svenska Ord, och tillsammans skrev de, regisserade, producerade och medverkade de i revyer och filmer, från sent 1950-tal till Danielssons död 1985.

Deras första samarbete var Skillingspelet, en serie kvartslånga radioprogram, men det var Mosebacke Monarki som blev deras första mer bestående framgång

Deadline är en dansk-svensk drama- och katastroffilm från 1971 med regi och manus av Stellan Olsson.

Ett flygplan med biologiska stridsmedel exploderar ovanför Kullahalvön i Skåne. Dimman lägger sig över den lilla badorten Mölle, folk börjar hosta, polisen evakuerar och snart rapporteras det första dödsfallet.

Det är upptakten till Stellan Olssons Deadline från 1971. En film som var en del av den svenska miljörörelse som börjat växa i slutet av 60-talet.

1971 kom också Äppelkriget, Hasse & Tages betydligt mer kända appell mot exploatering och miljöförstöring. Men Äppelkriget är en humoristisk saga – Deadline är på blodigt allvar.

En epidemi bryter ut, människor med blodiga sår trängs i provisoriska sjuksalar, gravar grävs med grävmaskin och desperata människor försöker fly förbi vägspärrar och vaktposter där militärer skjuter skarpt.

Det var också på 70-talet som katastroffilmen blev en stapelvara i Hollywood.

Deadline är en svensk katastroffilm, med många av genrens kännetecken – som den lilla gruppen människor i berättelsens centrum.

Filmen restaurerades digitalt av Svenska Filminstitutet 2017 och hade nypremiär i januari 2018 på Filmhusets Bio Victor.

47:an Löken är en svensk komedifilm från 1971 regisserad av Ragnar Frisk och producerad av Arne Brandhild.

Filmen är baserad på seriefiguren 47:an Löken. En uppföljare, 47:an Löken blåser på, kom år 1972.

47:an Löken är en svensk tecknad humorserie i militär miljö skapad av Lennart Elworth 1967, då den publicerades i tidningen Lektyr.

Serien publicerades i en egen tidning 1973-1976 samt i tidningen Åsa-Nisse och i årliga julalbum. Elworth själv slutade teckna serien 1985.

Serien filmatiserades i två filmer under 1970-talet, med Lasse Kühler i huvudrollen och bland andra Janne ”Loffe” Carlsson och Tjadden Hällström i biroller. Filmerna regisserades av Ragnar Frisk.

Djupa svenska suckar från pressen mötte 47:an Löken: ”En genre vi aldrig slipper ifrån.”

”Komiken är enkel och robust. Regissören Ragnar Frisk skall ha tack för att han inte drar ut episoderna.” (Elisabeth Sörenson i SvD)

”47:an Löken är verkligen buskis i sin mest utstuderade form vilket gör att den faktiskt är rolig.” (Barbro Blomberg i GP)

Sound of Näverlur, även kallad ”Kalla mej Kulla” och ”Den vilda jakten på astronauten”, är en svensk komedifilm från 1971.

Regi av Torbjörn Lindqvist och med manus av Lindqvist och Hans Bing. I rollerna ses bland andra Sten Ardenstam, Eva Rydberg och Mayny Mikaelsson.

Förlaga var diktsamlingen Dalarapsodi och Tidebok av Bing från 1963.

Något av ett bottenrekord tyckte nästan samtliga kritiker. Den ende som hade något positivt att säga var Anders Lindén i SvD:

”Min beskrivning är inte ironisk. Sound of Näverlur är faktiskt så kallad ”buskis” från början till slut! Sten Ardenstam och Eva Rydberg passar alldeles utmärkt i sina roller, och även om det inte handlar om stor skådespelarkonst måste man erkänna att skrattet ofta ligger nära till hands när man upplever deras töntiga bravader i Dalarna.”

”Snacka om näverlurendrejeri!”

Torbjörn Lindqvist har kallats glad amatör och filmentusiast. Han arbetade vid tiden för inspelningen som TV-fotograf samtidigt som han drev fyra egna biografer.

Sound of Näverlur kostade 300 000 kr att spela in. Sten Ardenstam och Eva Rydberg tog inte ut någon lön utan de skulle få betalt när filmen spelat in sina inspelningskostnader.

Lindqvist, som själv är dalmas, ville ge kommersialismen inom turistindustrin i Dalarna en spark och kallade Sound of Näverlur en lokalfilm för Dalarna.

Lindqvists ambition var att den skulle visas på varenda liten ort med biograf i Dalarna.

Torbjörn Lindqvists andra opus under 70-talet blev porrfilmen Veckända i Stockholm

Filmen släpptes på DVD 2008.

Vill så gärna tro är en svensk långfilm från 1971 i regi av Gunnar Höglund.

Bob Marleys musik sätter stämningen i detta utsökt fotograferade och välspelade drama om kärleken mellan en vit kvinna och en svart man, och omvärldens fördomar.

Flygvärdinnan Lillemor (Christina Schollin) blir kär i sin jazzbalettlärare Robert (Johnny Nash). Släkt och vänner tar illa vid sig av förhållandet. Paret finner lyckan en tid på Mallorca, innan Robert tvingas återvända till USA, inkallad i armén.

Filmen, och dess än idag högaktuella tematik kring rasism, blev märkligt hårt åtgången av samtidens kritiker. Soulsångaren Johnny Nashs största hit var I Can See Clearly Now.

Bob Marley bodde nämligen ett år i Stockholm och skrev filmmusiken tillsammans med bl a Johnny Nash.

Filmen var Niclas Wahlgrens debut som skådespelare

Gunnar Höglund var ytterligt besviken på mottagandet av film och tyckte att en seriös satsning bara möttes med hån av kritikerna.

Ett öppet brev till Jonas Sima på Expr hade rubriken ”Kritikerna har dödat min film.” I en intervju i AB 7.9.1971 sa Höglund bl a följande:

”— Jag är förbannad över den absoluta elakheten hos recensenterna. Jag betraktar elakheten som medveten.

Varför det?

— Kritikerna går på mig som person. Dom skriver inte om filmen. Det här är ett ambitiöst försök alldeles oavsett vad recensenterna säger om resultatet. Recensenterna har nästan enbart tagit upp den politiska aspekten. Ingen skriver om ambitionen, om spelet, om konstnärligheten.

Tappar du inte tron på dej själv som filmmakare, när du gång på gång får dåliga recensioner?

— Nej, inte så länge vi har dom här recensenterna i landet. Dom är inte verkliga. Dom lever i en drömvärld. Dom vet inte hur ’vanliga’ människor lever och känner.

Så du fortsätter att göra film?

— Ja visst. Vad ska jag göra annars? Jag har ett nytt projekt på gång. Det blir inte enbart en svensk produktion. Utlandet har inte samma inställning som Sverige till film och filmproduktion.

Vad tycker du själv om Vill så gärna tro?

— Jag tycker det är en skön film. Välspelad och vackert fotograferad. Bra musik. Den sätter dessutom tummen på ett problem. Det är ingen svart panter-film. Filmen visar fördomarna det svart-vita paret möter. Tyvärr finns dessa fördomar hos en del recensenter. Jerome Holland såg filmen häromdagen och förstod att så måste den färgades situation upplevas.